Att tvingas att ta en paus

 2017 började jag studera till socionom. Jag hade tidigare stressat något otroligt för att få klar min första utbildning till klädsömmare. Vet i efterhand inte om det var så klokt att jag direkt efter att ha varit studerande med praktiker, slutarbete och på en Dagavdelning började med högre studier. Men jag började, jag var så glad över att ha kommit in på linjen eftersom att det var många som inte kom in. Så hösten 2017 så började jag mina studier. Jag stressade med att få klart allt före praktiken och sen blev det en praktikperiod som var väldigt givande. 

Det var när jag kom hem som jag krashade helt. Man kan säga att jag gick i väggen. Jag mådde riktigt dåligt igen. Det var ju inte direkt en paus från mitt illamående under hösten men det var före jul som jag tvingades att sjukskrivas igen. Min läkare sa att jag ska vila, låt henne fast sova dygnet runt för hon behöver sömn hälsade hon till min mor. 

Ni kan ju tänka er att efter ca 1 månad så hade jag "lejdon". Jag fick i slutet av januari börja på ett ställe som hjälpte mig att finna en rutin och någon mening med att stiga upp på morgonen och här har jag varit i ca 2,5 år nu. De har hjälpt mig så mycket under dessa år och jag kan inte tacka dem tillräckligt.

Mitt mående har varit riktigt dåligt, det är svårt att förklara hur dåligt jag har mått. Men jag kan meddela er att idag mår jag mycket bättre. Om jag sagt åt mig själv för ett år sedan hur stor förändring som kommer att ske så hade jag inte trott mig. För jag har varit inställd på att det inte kommer att bli bättre, att jag är dömd för att må dåligt bakom min fasad. 

Människor i min omvärld har inte vetat om vilken botten jag upplevt under många år, för jag har gömt allt inom mig, bakom en fasad. Jag har upplevt skam över att må dåligt, jag har varit livrädd och vägrat en del vård, men ibland så kraschar man och då har jag tvingats att ta hjälp. Så sjukt hur mycket som man kan gömma bakom ett leende, att dagligen låtsas att allt är okej fastän det inte alls varit så. 

Jag har mycket att jobba med ännu, mycket att bearbeta och lära mig. Vissa delar av mitt illamående så kommer jag att leva med, men så länge som saker och ting lämnar på tankenivå så har jag ändå vunnit. Livet är för mig och många andra en berg och dalbana, så varför inte ha roligt när man kan under åkturen.

Det här är ett minimalt utdrag från mitt liv under de senaste åren och med det här så vill jag säga:

-Det är mycket som kan hända i beloppet av ett år.

-Du kan börja må bättre. Good things take time.

-Ge aldrig upp. Jag vet att det låter klyschigt, men det är sant.

-Du förtjänar att må bra. Du har samma rätt att vara här som alla andra.

Jag har kommit till den punkt i mitt liv nu som innebär att jag ska tillbaka till skolbänken efter över 2,5 år. Inte en chans att jag för ett år sen att jag skulle ha klarat av att börja studera igen. Jag har funderat så mycket över vad jag vill med mitt liv men utan resultat. Det var först här vid FG som jag och min handledare spikade fast vad jag ska börja med. Så det har varit skönt att veta vad jag ska satsa på. Jag är väldigt nervös och helt ärligt livrädd, men det finns inget jag kan göra åt saken för att ta bort dessa känslor, jag måste helt enkelt utmana mig själv och ta det som det kommer.