Tanke, tänker, tänkte

 Har suttit med nosen i skolarbete från morgon till kväll idag. Blir lite för mycket för min trötta hjärna när det hopar sig med skolarbete och deadlines närmar sig med stormsteg. 

Jag tänker ganska mycket just nu. Jag tänker upp, ner, fram och sedan tillbaka. Mina tankar kretsar kring skolan och med allt som det innebär. Jag tänker på familj, släkt och vänner i denna coronavåg. Jag tänker hur vi i staden kunde bromsa Corona med hjälp av masker och distansering, och hoppas nu att samma teknik används på andra ställen också med tanke på den förvärrade situationen i resten av Finland. Jag tänker på människor som jag mist under 2020. Jag tänker på hur tacksam jag är för alla underbara människor som jag har runt om kring i världen. Jag tänker på vad jag vill sticka till näst. Jag tänker på min kropp som inte vill sammarbeta. Jag tänker på hur jag ska till Uleåborg på undersökning någon dag, vilket jag antagligen får veta mer om i morgon när de från sjukhuset ringer mig med en tolk. Jag tänker på hur jag ska orka upp i tid i morgon. Jag tänker, jag tänker, jag tänker.

Jag förundras över hur mycket som ett huvud kan rymma. Jag förundras över det jag har runt om kring mig och är tacksam innerst inne. Visst är det tungt ibland, det är väl så som livet är. Visst bär jag på en rädsla inom mig men den behöver inte vara farlig, inte alltid. Jag behöver inte alltid ha svar på allt, ibland måste jag bara dra i handbromsen och andas. Lite som när jag envist idag skulle ut och springa för att lämna in en bok till biblioteket. Kan meddela er att det inte var mitt ljusaste ögonblick, tvärt om var det mörkt, lite snö, halt och jag fick springa ca 500m sammanlagt. Jag spände mig något enormt när jag såg att isen närmade sig och jag var tvungen att stelt bromsa in. Kan ju säga såhär i efterhand här hemma att detdär var den sista länken för i vinter.

Såhär kan livet se ut och jag kommer inte att få se slutet om jag inte fortsätter min ibland halkiga livsväg.