Hösten som gick
Hej!
Ja, var ska jag börja. Denna höst har varit en berg och dalbana. Allt har ramlat isär, ett berg som rasat samman, som att allt jag stretat emot brast eller kanske har jag försökt att dra saker och ting av envishet. Ja, jag vet inte vad svaret är eller om det ens finns ett svar. Men en sak är säkert och det är att när något slagit ner mig, som Rapunzel slår ner Flynn i filmen "Trassel" så händer något otroligt, något positivt, som att bitar faller på plats. När man får en ny insikt i olika cliché citat t.ex.
"sometimes when things fall apart they may actually be falling into place"
Det är inte lätt, det finns mycket som är tungt men det finns alltid något att vara tacksam för. Förvirringen som uppstår när man upptäcker att man har ben, egna ben, ben och inte en massa rötter i marken. Att lilla jag får göra vad jag vill, var jag vill vara, när som helst. Paniken när man inser att man inte har något alls på klart. Vad vill jag? Vad drömmer jag innerst inne om? Ja, jag har ingen aning, men måste man veta sådant som 21 åring? Måste man leva som man tänkt sig? Ska man ha hela sitt liv på klart?
En massa frågor som uppstår i mitt huvud, många frågor och känslor som fångat mig i en förvirring. Att konstant kastas mellan hopp och förtvivlan. Att på något sätt inse att man inte kan springa för långt ifrån Gud och hans kärlek, att han fångar mig och håller om mig i stormen, att han skyddar mig och aldrig någonsin lämnar mig. Dikten Fotspår i sanden är en dikt som jag nog alltid tyckt om och den talar till mig. Gud bär mig igenom detta.
I höst så har det hänt för mycket, för mycket för lilla jag men Gud hjälper mig, han har kontrollen. Jag har haft mycket problem med värk i min kropp, har varit sekunder från att svimma av smärta. Otroligt tungt att ha sån smärta men jag har turen att få gå en utredning och hittills har svaren varit bra men problemet återstår. Har inte kunnat göra vad jag vill pga av att smärtan tagit över men jag kämpar vidare i hopp om att finna något som hjälper.
Jag har ofattbart fina människor runt mig och jag är så rörd över hur de stått upp för mig och finns där när jag behöver kraft för att ta mig fram. Hur jag fått hjälp med flytten och allt med den saken att göra, hur människor fått mig att skratta, alla fina läger som jag fått uppleva, så många fina diskussioner. Jag har sytt lite, gått på loppisar, umgåtts med människor, varit ensam med mig själv, suttit på café och läst böcker, gåt runt och tittat på vackra byggnader, närvaroanmält mig till studierna, fått stipendium till en ny dator osv. Ja det har hänt en hel del positiva saker, jag är tacksam för det. Det har också hänt en massa sämre saker, men det är väl så man växer eller? Kanske jag i framtiden får se varför dessa saker hände, vad meningen riktigt var. Jag gillar hösten överlag men det har varit en tung höst med förvirrning i år. Det gör ont att tänka tillbaka, men jag ska inte tillbaka, jag ska framår, jag ska leva mitt eget liv. Det är en process, livet är en process, men någonstans ska man väl börja.
Nu tar jag och min nya dator sikte mot framtiden, ett sökande av var min plats är, ett sökande efter mig själv mitt i stormen. Jag har förlorat en hel del men jag har och har fått så mycket fint under min livsvandring. Jag vill vara tacksam, jag vill vara glad, jag vill vara en slags trygg punkt i kaoset.
Tack och Godnatt.
Ja, var ska jag börja. Denna höst har varit en berg och dalbana. Allt har ramlat isär, ett berg som rasat samman, som att allt jag stretat emot brast eller kanske har jag försökt att dra saker och ting av envishet. Ja, jag vet inte vad svaret är eller om det ens finns ett svar. Men en sak är säkert och det är att när något slagit ner mig, som Rapunzel slår ner Flynn i filmen "Trassel" så händer något otroligt, något positivt, som att bitar faller på plats. När man får en ny insikt i olika cliché citat t.ex.
"sometimes when things fall apart they may actually be falling into place"
Det är inte lätt, det finns mycket som är tungt men det finns alltid något att vara tacksam för. Förvirringen som uppstår när man upptäcker att man har ben, egna ben, ben och inte en massa rötter i marken. Att lilla jag får göra vad jag vill, var jag vill vara, när som helst. Paniken när man inser att man inte har något alls på klart. Vad vill jag? Vad drömmer jag innerst inne om? Ja, jag har ingen aning, men måste man veta sådant som 21 åring? Måste man leva som man tänkt sig? Ska man ha hela sitt liv på klart?
En massa frågor som uppstår i mitt huvud, många frågor och känslor som fångat mig i en förvirring. Att konstant kastas mellan hopp och förtvivlan. Att på något sätt inse att man inte kan springa för långt ifrån Gud och hans kärlek, att han fångar mig och håller om mig i stormen, att han skyddar mig och aldrig någonsin lämnar mig. Dikten Fotspår i sanden är en dikt som jag nog alltid tyckt om och den talar till mig. Gud bär mig igenom detta.
I höst så har det hänt för mycket, för mycket för lilla jag men Gud hjälper mig, han har kontrollen. Jag har haft mycket problem med värk i min kropp, har varit sekunder från att svimma av smärta. Otroligt tungt att ha sån smärta men jag har turen att få gå en utredning och hittills har svaren varit bra men problemet återstår. Har inte kunnat göra vad jag vill pga av att smärtan tagit över men jag kämpar vidare i hopp om att finna något som hjälper.
Jag har ofattbart fina människor runt mig och jag är så rörd över hur de stått upp för mig och finns där när jag behöver kraft för att ta mig fram. Hur jag fått hjälp med flytten och allt med den saken att göra, hur människor fått mig att skratta, alla fina läger som jag fått uppleva, så många fina diskussioner. Jag har sytt lite, gått på loppisar, umgåtts med människor, varit ensam med mig själv, suttit på café och läst böcker, gåt runt och tittat på vackra byggnader, närvaroanmält mig till studierna, fått stipendium till en ny dator osv. Ja det har hänt en hel del positiva saker, jag är tacksam för det. Det har också hänt en massa sämre saker, men det är väl så man växer eller? Kanske jag i framtiden får se varför dessa saker hände, vad meningen riktigt var. Jag gillar hösten överlag men det har varit en tung höst med förvirrning i år. Det gör ont att tänka tillbaka, men jag ska inte tillbaka, jag ska framår, jag ska leva mitt eget liv. Det är en process, livet är en process, men någonstans ska man väl börja.
Nu tar jag och min nya dator sikte mot framtiden, ett sökande av var min plats är, ett sökande efter mig själv mitt i stormen. Jag har förlorat en hel del men jag har och har fått så mycket fint under min livsvandring. Jag vill vara tacksam, jag vill vara glad, jag vill vara en slags trygg punkt i kaoset.
Tack och Godnatt.
Kommentarer
Skicka en kommentar