Livet jag lever

 Hej!

Nu är det alldeles för länge sen jag kom in här och skrev av mig. Som bäst sitter jag i ett tåg på väg söderut för att sedan åka över till grannlandet för 6 veckor praktik.

Mitt liv har varit minst satt fullproppat de senaste månaderna. December gick huvudsakligen ut på att hålla mig i en bit medan jag stressade med mina studier. Hösten var extremt stressig och jag tänker ALDRIG mer ha en lika fullsatt skoltermin. Usch. Men det märks på mina avlagda kurser att jag nu har gjort klart över hälften av alla mina studier. Kanske det blir socionom inom småbarnspedagogiken så småningom om? Kring jul var jag mestadels med J och hans familj, men visst var jag tillsammans med min familj också. 

I januari och halva februari gjorde jag även klart en praktikperiod på 6 veckor. Jag hade lyckan att vara på ett helt underbart dagis, och nu är jag ytterligare motiverad till att få klart studierna och börja jobba. För OJ vad det är roligt att jobba med barn. Både personal och barn välkomnade mig med öppna armar och jag kunde inte vara gladare över att få ha tagit del av en så här positiv praktikperiod. 

Men allt var inte frid och fröjd i januari. Under slutet av januari gick min 90-åriga farfar bort. Jag fick träffa honom 2 gånger under den sista tiden men före det så såg jag honom inte på över 2 år till följd av pandemin. Under min barndom blev jag relativt skonad från dödsfall, eller i alla fall inom den närmaste familjen. Men under pandemin har jag mist 3 av de närmaste i mitt liv. It breaks my heart att inte ha kunnat ta farväl av alla, men min farfars begravning fick vi i alla fall delta i på plats. Och oj, vad mycket saknad som finns inom mig. Min farfar var en slags trygg punkt under hela min barndom. Vi syskon fick alltid gå över till farmor och farfar, i vått och torrt. Faffa var en snäll person som gett mig så mycket och jag vill minnas honom för den han var och se allt det positiva som han gett oss runt om kring. Att minnas hur han satt på gräsklipparen hela somrarna, hur han var uppe på taket och tog bort snön, alla fikapauser både på gården och i "päärolandi". Han hade även flera liv än en katt (som vi i syskon brukar säga), han levde nämligen på ca 40-år övertid, han hade många hjärtfel vilket vi min släkt ofta har. Så tack för allt du var, allt du gav och alla minen du lämnat kvar. För alltid i mitt hjärta, älskade Faffa. <3

Ja, och så fyllde jag ju 24 mitt i kaoset. Kändes dumt att fylla år mitt i sorgen men man måste försöka att leva trots allt det negativa, som även hör till livet.

En annan sak som är aktuellt är även kriget i Ukraina, vilket de flesta av er i alla fall säkert är medvetna om. Jag känner med Ukraina och ber för alla inblandade. Mitt hjärta krossas av att se hur oskyldiga människor straffas för en ledares vansinne. Jag hoppas innerligt, från botten av mitt hjärta att kriget tar slut i detta nu eller att vi alla vaknar upp ur denna mardröm. 

Just I detta ögonblick är klockan nästan 7, jag steg upp 4.30 och tar tåget första delen och senare flyg. Har aldrig flugit ensam så det blir minst sagt spännande. Men jag ser fram emot att få umgås med min bästa vän i ca 1,5 månader. Visst kommer jag sakna mitt trygga Österbotten med familj och pojkvän. Men jag vet att den här praktiken kommer att bli en praktik som jag inte kunde efterlikna på en praktikplats på svenska i Finland. Får nu bara se ifall svenskarna förstår min svenska samt hur ofta jag måste förklara mig själv som finlandssvensk/svenskspråkig finländare. Men det blir säkert bra i det långa hela. Skönt att göra något mer praktiskt i mina studier i all fall, för när jag kommer hem blir det examensarbete för hela slanten.